Den 15:e juni, varje år, när Skånetrafikens sommarkort börjar gälla, åker jag som första anhalt till den lilla byn Svarte utanför Ystad. Den har en vacker natur, en badstrand och ett fornminne – Disas ting (och ett pro tip för den som gillar havet men gärna undviker badare – gå till Disas ting, följ vägen ner mot havet men ta till höger innan badstrandparkeringen, och du har en mycket bättre upplevelse av hav och natur, du kan tacka mig senare), och en kulle med utsikt över byn och havet. Whats not to like för en introvert naturromantiker som jag?! En kopp termoskaffe på kullen, en stunds meditation vid Disas ting eller uppkrupen på Per Albinbunkern med utsikten över havet och den lilla bukten strax nedanför är en perfekt start på en sommar med resor över hela Skåne.
Smultron
På vägen upp för backen till gravhögen möter jag en pappa och två små barn. Jag hälsar på dem. De tittar lite misstänksamt på mig men hälsar tillbaks. De var tidigare hukade på marken och plockade något.
En bit uppför backen ser jag en stor mängd smultron. Många av dem är mogna och jag hukar mig och plockar några av dem, de smakar sött av jorden de vuxit i och av solen de mognat i och det är en smak som tar mig tillbaks till min barndom. Lite längre ner för backen har ett av barnen sett mig och kommenterar upprört till sin pappa, “Nu äter han alla smultronen!”
Nu tog jag bara några stycken för att jag ville smaka, och uppenbarligen var det ett smultronställe (i ordets olika bemärkelser) för pappan och hans barn och det ville jag inte beröva dem, samtidigt gäller allemansrätten både för naturromantiska gubbar och irriterande småungar…
Allemansrätten
Allemansrätt är en s.k. sedvanerätt som är etablerad i vår kultur och tradition sedan århundraden, och som numera även är reglerad i lag i Sverige och i de nordiska länderna. Det är en rätt som garanterar att man kan vandra fritt i naturen även om det är privat mark och den ger tillåtelse att plocka svamp, bär med mera. Men det förutsätter också att den som vistas i naturen skall vara varsam om den och inte förstöra något. Vill man t.ex. starta upp ett företag som anordnar forsränning, eller anställer ett 50-tal underbetalda letter för att plocka alla bär som finns i en skog utan att prata med markägaren först, då har man nog misstagit allemansrätten för en licens att vara en rövhatt.
Det är dock en fantastisk möjlighet att kunna ta sig ut i naturen på en lång hajk, att kunna slå upp ett tält invid någon insjö och somna till ljudet av fiskar slår i vattenytan och nattdjur utanför tältduken. Eller som jag själv i den här berättelsen, ta tåget från Malmö mot Ystad, kliva av i Svarte och gå cykelvägen bakom perrongen och hoppa över ett dike över till ängen och kullen med utsikten. Naturligtvis är jag noggrann med var jag sätter fötterna. Något år har det vuxit sädesax – sådant som blir till öl, bröd, frukostflingor, tapetklister och annat, något år har det vuxit olika sorters gräs och örter – uppenbart en frösådd med en blandning av olika växter som blir till en fantastisk lunch för ägarens kor och får – och jag har vandrat upp för kullen i kanten på ängen så att jag inte trampar ner i onödan det som växer där. Väl uppe på kullen där någon i fordom låtit begrava sin hövding eller storman i en liten kulle har jag med gazelliknande skutt tagit mig över till foten av gravkullen där jordbruksredskap inte kan eller får nå fram. Där har jag suttit med utsikten över byn, över havet bortanför och landskapet som en gång i halvtimmen skärs av de blå pågatågen som går mellan Malmö och Simrishamn.
Apropå sädesax och allt dem kan ge
Och apropå säd och allt av det de kan ge.. Vid något tillfälle satt jag däruppe på kullen med gravhögen i ryggen och utsikten framför mig, njöt av solen och den svenska sommaren. En kopp illasmakande termoskaffe i handen och tankar som reflekterade över historien. Uppenbarligen har det bott människor i Svarte i många tusen år – vad har de gjort, hur levde dem och hur såg deras liv ut. Över detta och över nordisk mytologi – som för mig är rotad i myllan och det kollektiva arvet från förfäderna, om så bara i små fragment av genetiska minnen man får försöka fånga de gånger de far förbi i sinnena, något som tar form i sökande och erfarande, i jämkandet av det förgångna med det nutida – vandrade mina tankar. Och som Oden vid gravarna sökandes visdom från de döda for min tanke in mot högen och den eller dem som vilar där, någon meter bakom mig. Ofrivilligt och på impuls kom frågan, “Vem dyrkade ni här?”. Och svaret kom dovt tillbaka, med rullande skånskt “r”; “Fröj!”
Nu kan man invända att det var något slags confirmation bias, att jag är intresserad av de här frågorna och undersöker dem, att det är uppenbart med en utsikt över rullande fält med vall och säd att det var just fruktbarhetsguden Frej som stod i centrum för bönderna och fiskarna på platsen förr – att min hjärna spelade mig ett spratt helt enkelt. Men Frejs namn har jag aldrig läst eller hört sägas med rullande “r” och ett “ö” istället för “e”. Jag tog naturligtvis tag i min hjärna och bjöd den att försynt hålla käften efter det, medan jag drack det sista av mitt kaffe, det var inte riktigt en situation jag var beredd att fullfölja… Inte för att jag var rädd eller kände mig hotad, snarare för att jag har bestämt mig för att varje metafysisk erfarenhet skall kritiseras och felsökas in absurdum, för jag vill inte bli lurad, igen… Och utsikten är väldigt fin, där uppifrån kullen med havet i fonden…
Och allemansrätten igen
Vad gäller allemansrätten hade jag all rätt att äta upp alla de där smultronen, gärna medan den där jobbiga ungen gråtande tittade på. Men bakgrunden som sedvanerätt förpliktigar – vilket går igen i lagtexterna och miljörörelsens tolkningar av dem – och det är inte “min” plats, det är mer deras plats, det är en pappa som tar med sina ungar dit för att de behöver motion så att de kan sova i tid för att han och deras mamma skall kunna ha ett par timmars egentid och hålla relationen vid liv (hoppas jag), det blir till en naturlig läroplats – människans relation med naturen och vad hon kan ge, symboliserad av solmogna söta smultron och kart som man måste vänta på – allemansrätten och njutningen av att vara i och känna samhörighet med naturen, och de bor i Svarte, det gör inte jag. Deras rätt till smultronen överträffar min. Och det är helt okej. För vi samexisterar med våra olika motiv och intressen för den där kullen bakom perrongen i Svarte och vi får det vi vill av den utan att konkurrera med varandra, och när vi visar respekt och lyhörd empati för varandra och med bonden som äger marken utan att trampa ner hans grödor kvalificerar vi också för att få ta del av – och göra oss till del av – den sedvanerätten.