Gatan förbi Sösdala station övergår snart i landsväg utan trottoar och jag går lite farligt i vägrenen medan bilarna passerar förbi. Men det är fint sommarväder och lagom varmt och google maps har hittat en mindre grusväg som löper parallellt med den tungt trafikerade väg 23. En samling hus, en liten by som verkar ha förlorat sitt namn, med en frikyrka och ett nedlagt mejeri. Byggnaden är kanske inte vacker men den har karaktär och jag tar upp mobilen för att ta några bilder. På fasaden sitter en skylt som proklamerar att det numera är en internationell klubb för motorcyckelentusiaster med ett rykte om sig att vara… eh… banditer och jag bestämmer mig snabbt för att det är en dålig ide att fotografera deras byggnad. Istället skyndar jag på stegen och snart omges jag på båda sidor om mig av ängar och fält och av lummiga dungar av träd. Några gårdar ligger med behörigt avstånd från varandra längs med vägen, det känns som om de har legat där i många generationer. Tunga stenmurar i uthusen, mossa och lavar på väggarna och frodiga, men åldriga, vårdträd på gårdsplanerna. Förutom hundarna som står på gårdsplanerna och skäller efter mig känns de så där skånskt sävligt trygga…
Stress och irritation efter tågresan från Malmö – förseningar och tåget stannade inte i Sösdala trots att det skulle göra det, istället rövades jag bort till Hässleholm och fick ta ett tåg tillbaka – och trots en liten oro för att jag läst kartan fel och var på väg åt helt fel håll börjar jag slappna av och njuta av promenaden. Naturen omkring mig börjar kännas i kroppen och sinnena. Det känns som om jag har varit här förr trots att jag inte har det. Jag är uppvuxen i ett hus på landet, invid en grusväg som löper mellan ängar och skog, förbi gårdar med skällande hundar… Jag har det kvar under huden trots mina trettio år i storstaden och det finns alltid där, ibland som en molande och värkande längtan hem, ibland som en stum och tyst knappt förnimbar känsla, men alltid där.
Vägen smalnar av och fälten övergår i skog medan molnen ovanför mig hopas och tätnar. Ett stilla sommarregn börjar falla och jag är framme vid väg 23 igen och min destination ligger framför mig.
Vätteryds gravfält breder ut sig i vad som nu är en hage med lojt betande får. Runt 600 stenar är här uppresta – ensamma stenstoder, i formationer av ringar och skepp – som markörer för gravar och social status, och till minne av de döda.. Arkeologer har funnit fynd från ca 500 fram till ca 900 e.vt. Det är gravgåvor av det slag man verkar ha tänkt sig skulle vara till nytta för den döde i dennes liv på “andra sidan” som vapen och smycken, värdeföremål och husgeråd. Flera generationer har begravts tillsammans, som våra dagars familjegravar och spåren tyder på att de levande återkommande tillbringat tid på platsen – man har hittat matrester och hushållssopor – kanske i ceremonier eller vanliga traditioner för att hedra och minnas de bortgångna.
Allt eftersom tiden gick, seder och skick förändrades, och inte minst införande av en ny religion med väsensskild världsuppfattning och gravskick, kom man att överge platsen. Många av de stenar som stått där har försvunnit ut i bygden och återfinns i husgrunder och väggar på de olika gårdarna, och i en och annan bro. Lite respektlöst och krasst kan tyckas, men samtidigt kan man förstå 1700-talsbonden som försökte få ihop byggmaterial och sneglade på ett fält fullt med stenar som s a s inte användes till något…
Regnet upphör och molnen spricker upp igen och jag hittar en plats invid stängslet med torrt gräs och utsikt över gravfältet. Jag äter min medhavda lunch, med trägaffel direkt ur mattermosen och jag får en känsla av att jag borde lämna något av den som en offergåva. det gör jag dock inte för jag vet inte riktigt hur (och maten smakar gott ute i naturen).
Jag har kanske en romantisk idé om att jag skall känna historiens vingslag, vibrationer från de som varit här, kommit och gått och kanske lämnat spår av energi, delar av deras själar och medvetanden genom tid och rum för någon sentida öppensinnad människa att ta del av.. Något sådant känner jag tyvärr inte, men platsen, stenarna som är varma i solen som återkommit, ljudet av insekter i gräset och de genom vegetationen filtrerade ljuden av lastbilar på vägen en bit bort skapar ändå en känsla av något som är svårt att gripa tag i och hålla kvar. Jag tar lite bilder och stannar upp, lägger en hand på en sten, sitter ner en stund invid en annan, navigerar mellan högar av fårspillning, går ett sakta varv runt en skeppssättning och tar några fler bilder. En bit bort på fältet ligger en ring av helt runda stenar och jag stannar upp och tittar på dem. De är annorlunda på något vis och de verkar nästan röra på sig. Jag tänker att jag förmodligen är påverkad av platsen och min svårtyglade fantasi, men nog fasiken rör de på sig lite grann. Plötslig vänder sig en av stenarna om, ett svart ansiktet tittar på mig och bräker högljutt. Jo, det är definitivt min fantasi som busar med mig, och jag känner mig lite dum…
I jorden under mig, där jag trampar, ligger rester av människor, människor som har levt sina liv i trakten – de har byggt sina gårdar, älskat dottern i granngården, blotat till Frej för en god skörd, farit i viking och återkommit med spännande berättelser i långhuset, de har sörjts av familj och vänner och de har fått sin viloplats här – det påverkar mig lite och jag fantiserar om dem, försöker mana fram bilder i mitt inre av dem, vad de gjorde och hur de levde sina liv i det omgivande landskapet. Jag föreställer mig gravföljet, människorna i grupper av sörjande som högtidligt utför sina ceremonier, åkallar gudarna och lägger ned sina gåvor för den döde att ta med på sin färd. I ögonvrån ser jag en äldre kvinna. Hon är klädd i gråbruna kläder och hon har en duk över huvudet. Hon står där under ett träd och betraktar mig stilla. Jag tittar tillbaks men kan inte se henne, och jag är helt fokuserad på att fotografera och hitta en vinkel på mitt motiv som jag vill ha. I ögonvrån står hon där igen och betraktar mig och jag känner mig inte orolig men kanske en smula förvirrad, hon framstår som ålderdomlig och i mitt bakhuvud vet jag att hon inte är från vår tid… Jag tar min bild och tittar igen mot trädet, men hon är inte där. Jag går fram mot trädet och där står ännu en av de otaliga uppresta stenarna. Den är till skillnad från de andra stenarna av någon stensort som har bruna sjok insprängda i det grå. Ännu en gång är jag ett offer för min fantasi, men det är okej, jag skrattar lite åt mig själv och tycker om mig så som jag är…
Kanske är det så att jag egentligen vill att världen skall vara mångdimensionerad, att lager av tid och rum ibland blandar sig.Jo, jag hade nog velat att det verkligen hade stått en gammal kvinna där som ett avtryck från järnåldern och betraktat mig – en märklig figur i konstiga kläder som går runt och tittar sig omkring genom en platt liten låda som han emellanåt tar från ansiktet för att peta på med sitt långfinger innan han sätter den tillbaks mot ansiktet… Jag hade kunnat ta det som ett spöke, jag hade kunnat ta det som ett omen eller ett förebådande och hade mitt liv varit en äventyrsroman hade hennes uppenbarelse kunnat vara starten på ett alldeles fantastiskt äventyr… Ja, det skulle ha varit mycket roligare och mer givande. Hellre det än att världen skulle bestå av en begränsad uppsättning vetenskapliga ekvationer och variabler. Formler som i händerna på någon vetenskapsman, fysiker eller historiker skulle, med en japansk miniräknares precision, döda gudarna och förinta myterna och mysterierna, alla de kunskapsluckor som förr fylldes med fantasin och folktron, och av en önskan om något magiskt som lovar äventyr och få förunnad insikt för den som vågade gå, dit där monstren bor…Nä, världen utan mysterier är lite tråkigare, lite mer könlös och aspartamsmakande… Och när jag sedan traskar de fyra kilometerna tillbaka till Sösdala i den begynnande kvällen, med den lite fuktiga luften som bär fram dofter av gräs och grödor, och av blommor som växer längs med vägen känner jag åter igen en hemlängtan, en längtan som inte leder till en fysisk plats utan mer till något som kan liknas vid en känsla eller ett inre tillstånd. I Skogsbrynet 100 meter från väg 23 ligger en backstuga, grånande träväggar och halmtak, och tänker att det är nog där hon bor, järnåldersgumman med sin tysta blick…
Min instagrampost (på engelska) med fler bilder; https://www.instagram.com/p/CfpKiFJMQCT/?utm_source=ig_web_copy_link