Sommarkortet brände lite i min ficka men jag var lat den dagen och egentligen var det för sent för att ge sig ut på någon längre utflykt – både Båstad och Simrishamn står oavbockade på min lista. Men wanderlusten och det dåliga samvetet över att ha gott om tid tillsammans med ett outnyttjat sommarkort som tar en vart som helst i Skåne tog överhanden. Och med en termos kaffe, en kryddig Jambalaya i mattermosen och en flaska vatten i väskan knatade jag ner till Triangelns station. Tåget mot Helsingborg och vidare mot Båstad hade jag precis missat och det skulle ändå vara sent att åka hela vägen dit. Men vart skall jag åka? Första tåg bort från Malmö hade ändhållplats Trelleborg.
Trelleborg är i sig en trevlig liten stad där järnvägsstationen har pretentioner på att vara en fransk riddarborg, visserligen som en dietcola-version av Violet Le Ducs gotiska principer, men ändå är den där och vill något. Dess krenelerade torn vakar dock inte över Loiredalen utan lite anakroniskt över Trelleborgs hamn och bilköerna som väntar på att borda någon av färjorna mot Rostock. Den som vill sommarsemestra i Trelleborg kan bl.a. besöka den årliga vikingamarknaden i den delvis återuppbyggda Trelleborgen och sedan med fördel åka vidare någon annanstans. Kanske med någon av de gula regionbussarna som håller utanför järnvägsstationen.
Jag bordar linje 190. Chauffören är trevlig, han hälsar noggrant och glatt på var och en passagerare som kliver ombord. Vi byter några ord och skojar lite innan jag letar upp en plats att sätta mig på.
Linje 190 mellan Trelleborg och Simrishamn
Linje 190 har inte bråttom. Inte som tåget som kostnads- och tidseffektivt skär som en linjal genom landskapet, fyllda med människor som har bråttom från punkt A till B och resan dem emellan är ett nödvändigt ont att uthärda. Bussen meandrar sig istället fram på landsvägen som följer den skånska sydkusten. Den kör genom byar som nästan glömts bort och små orter med äldre hus och gårdar, frodiga trädgårdar och lummig grönska, som om tiden tagit en annan väg än den tid som format en storstad som Helsingborg eller Malmö där jag bor med lika delar kärlek som alienering.
Bussen kör bland annat genom Smygehuk – Sveriges sydligaste spets där man kan köpa konsthantverk, rökt fisk och glass, eller bara strunta i det där och promenera längs med havet, sitta ner en stund och blicka ut över de vita stenarna som utgör strand och över havet nedanför med alla dess färger som skiftar från blått och grått till skimrande smaragdgrönt och drömma sig bort, eller kanske bara tanka energi från nuet och varandet, för det är en sådan plats…
Och när någon kvinna väljer att skänka mig sin kärlek skall jag spara undan lite pengar för vi skall unna oss att stiga av i Hörte hamn. Från bussfönstret ser det så mysigt ut. En å rinner ut i en liten hamn, och invid ån finns små trappor av trä från bryggor med förtöjda ekor och träbåtar, en smal bro som leder över till en liten restaurang, med en uteservering med färgade lampor likt julgransbelysning… I sommarkvällens flytande sjok av dagvärme, mygg och solnedgång skall vi unna oss att äta där – det kommer att vara så romantiskt – och efteråt skall vi vandra hand i hand i det gamla fiskeläget och bara njuta av den där perfekta svenska sommarnatten, den som kanske bara uppstår en eller två gånger i juli, för den som är uppmärksam, men åndå…
Restaurangen Hörte brygga i Hörte
Och så hamnar jag helt fel
Nåväl, där någonstans vaknar jag upp ur mina tankar och inser att vi snart är i Kåseberga och jag förstår att kvällens improviserade tur naturligtvis skall gå till Ale stenar! Jag tittar på monitorerna i bussens tak som ömsom visar reklam förtäckt till samhällsinformation och busstidtabellen, och jag tittar ut genom fönstret – jag har varit här förr och vet hur det skall se ut när jag skall trycka på stoppknappen. Men… Jag känner inte igen mig, det ser inte ut som det skall och bussen far förbi hållplatsen Abbekås. Nästa är Abbekås Öster och jag tänker att det måste vara här jag skall av, men jag känner ändå inte igen mig…
När bussen far vidare och jag är ensam kvar vet jag med säkerhet att jag inte alls vet var jag är någonstans. Bakom mig står en skylt som skvallrar om mat och dryck, och om golf. Framför mig löper en smal grusväg och bakom den, genom vegetationen, en svag känsla av hav… för en kort stund har jag en klump i magen. Det är otäckt att inte veta var jag är någonstans eller vart jag skall ta vägen, jag vet bara att det var inte här jag tänkte att jag skulle vara…
Vän av ordning och geografi har redan förstått vad problemet är, det har dock inte jag ännu. Jag ger klumpen i magen fingret och tänker att, “Fuck it, nu är jag här och jag har både mat och kaffe, hur dåligt kan det bli?!”
Och mycket riktigt, havet finns där bakom vegetationen medan grusvägen snart övergår i en väl upptrampad stig längs med vattnet, Jag förstår att det är inte här turisterna håller till. En äldre man i badrock blänger misstänksamt på mig från en liten brygga en bit bort, en mamma med nybadade barn med badleksaker, fuktrufsiga hår och sandiga handdukar passerar på stigen. Hon manar sina barn att hålla åt sidan så att vi kan passera varandra utan krångel och jag håller undan min väska fylld med termosar av plåt, den är i ansiktshöjd med barnen, så att inga onödiga olyckor sker. Vi hälsar vänligt på varandra när vi passerar på stigen.
Uppflugen på en Per Albin-bunker äter jag min medhavda mat, en kryddig jambalaya som värmer i bröstkorgen och lovar med ömhet en kommande halsbränna, men det är okej, det är det värt. Jag har glömt att ta med en mugg till kaffet, men locket till mattermosen fungerar som substitut. Havet nedanför, vågorna som långsamma andetag, dofterna av salt vatten, blommande strandnypon och kvällssolen mot mitt ansikte letar sig in i mina sinnen där jag sitter lutad mot ett igensvetsat kulsprutevärn och jag slappnar av, zonar ut på något vis. Det är som en impuls från naturen runt omkring – “Du har inget val,” viskar den till mig, “vila nu, från stress och oro, från det moderna livets stress om pengar, jobb, twitterdebatter och självförhärligande identitetsskapande på sociala medier… Du är här nu, precis just nu, och tiden står stilla, kronofogden vet inte var du är och Försäkringskassan har gått hem för dagen. Nu är det bara du, och det är helt okej att vara, bara. du…”
Kanske var det inte så den sade, kanske sa den inte ett dugg till mig, utan den var bara där och jag som människa var också bara där, samtidigt. Jag hade ett behov av den, att få vara en del av den en stund, som ytterligare ett däggdjur som vandrar förbi och stannar upp en stund.
Det vore förmätet och arrogant av mig att påstår att jag för en stund var en del av naturen omkring mig, det var jag inte, men för ett kort stund synkade mina andetag med de stilla vågorna nedanför mig och mina vardagliga bekymmer verkade så långt borta och svårförnimmade, och i mellanrummet fanns istället utrymme för något annat att sippra in…
Eller ja, jag kom ju på att det fanns ett annat mysterium att lösa; varför var jag inte vid Ale Stenar? Och var fasiken var jag egentligen? Medan Rans döttrar lekte i vattenbrynet tog jag upp mobilen och var en “människa” igen och … googlade… Det visade sig att Abbekås och Kåseberga inte alls är samma platser – vem hade kunnat tänka sig det?
Ordet, Kås, fanns ju dock i båda. Ordet Kås är för övrigt ett gammalt, dialektalt och för skånska sydkusten unikt ord, som betyder en liten båtplats eller ett fiskeläge. Jo, jag kände mig lite dum, men samtidigt, vem skulle få reda på mitt misstag, det är ju inte som att jag skulle blogga om det eller så…
Nyfiken på den plats en man vid namn Abbiorn, känd för sina vänner som Abbi, brukade förtöja sin båt någon gång för väldigt länge sedan plockade jag ihop min måltid, borstade försiktigt bort några hungriga rödmyror, och vandrade vidare på stigen längs med havet. Rimligen borde Abbekås ligga i den riktning jag gick, trots sin avsaknad av Sveriges största hedniska monument var jag ändå nyfiken och jag hade fått ett mål för min promenad.
Stigen letade sig förbi ett par stugor som en gång kunnat vara fiskarstugor, men som nu förmodligen är sommarboende för människor med mer pengar och fritid än vad de ursprungliga invånarna någonsin kunnat drömma om. Några båtar låg uppdragna på stranden med namnet Abbekås på fören tillsammans någon bokstavs och sifferkombination som förmodligen synkade perfekt med skatteverkets register… När stigen efter en stund mynnar ut i någons trädgård tvingas jag längre ner på stranden. Stranden är dock inte någon sandstrand, den består av vita stenar av kalksten och det är svårt att gå på den. Samtidigt överväldigas jag av de vita stenarna i solen, det blåa havet som slår in över dem och den frodiga grönskan som nästan bildar en mur längs med stranden. Det känns som om ingen badar här, som om ingen skulle komma på tanken att slå upp ett glasstånd eller tömma ut ett par lastbilslass sand för att skapa något som kan locka badturister… Det känns som om stranden är lämnad i fred att göra sitt eget och det känns intensivt naturligt.
De förbaskade stenarna rullade under fötterna på mig och jag hade en gnagande känsla av att jag inte skulle komma någon vart om jag fortsatte framåt och kanske behövde gå hela vägen tillbaks igen. Men jag fortsatte ändå, för jag tyckte om promenaden och snart återkom stigen, efter att ha passerat genom trädgårdar jag inte hade tillträde till och nu breddade sig stigen och blev till hjulspår genom en kort hamlad alle och plötsligt var jag i Abbekås hamn. Plötsligt var jag heller inte ensam längre. Bilar, turister som var ovilliga att hälsa och lite grann av magin var borta. Nu var det kommersiellt och nutida igen. Fiskrestaurang med höga priser, bilparkering för gudarna förbjude att man skulle behöva promenera genom kulturbygd för att kunna äta sin instagramvänliga torskrygg och smörslungade hummerrumpa…
Att åka fel fast ändå rätt
Men för att knyta ihop min berättelse med titeln, Om att åka fel men helt rätt ändå…
Vid något tillfälle gick jag fel i gränderna i den montenegrinska kuststaden Budva och hamnade lite utanför turistområdet. Där fanns det ett cafe där de lokala höll till, en bit bort från sommarturisterna, och gick in och drack kaffe – ingen förstod engelska, men det gick bra ändå – och jag lyssnade lite på snacket dem emellan, radion med balkanpop och bilarna och människorna utanför. Det var skönt för mig också att ta en paus från turistindustrin ett tag.
Vid ett annat tillfälle efter kvällsbönen utanför mosken i turkiska Yeniciftlik ville jag vara artig mot en äldre man och släppa honom före i en trång passage. Han sade något till mig på turkiska och jag ursäktade mig att jag inte förstod, men råkade säga det med några serbokroatiska ord. Han hade själv ursprung från Balkan och blev glad, bjöd med mig på cafe och vi pratade länge – han på turkiska och serbokroatiska, jag på engelska, några ord serbokroatiska och tyska. Vi förstod förmodligen inget av varandra, men vi hade det trevligt ändå.
Eller den gången jag blandade ihop Kåseberga och Abbekås på skånska sydkusten och av misstag gick av bussen på helt fel ställe. Istället för att panika och försöka rätta till misstaget fortsatte jag framåt, nyfiken på vad som fanns längs grusvägen…
En vän till mig som är ordentligt berest har satt det i system, att gå fel. Om skylten mot stranden pekar åt höger går han åt vänster, för där finns det något också, en erfarenhet, något att se eller åtminstone en berättelse om den gången han gick fel och det-eller-det hände…
Utan att egentligen veta det har det här varit min filosofi under många år, inte uttryckt som en strategi att agera på, utan snarare att det ofta blir så – jag vaknar klockan fem på morgonen på en främmande plats och kan inte somna om – så jag går ut och promenerar, jag missförstår något och hamnar helt fel – men hittar något annat som är riktigt bra, och en massa annat som bara uppstår för att jag är som jag är – introvert och bara sporadiskt social, tafatt och tankspridd med en ADD-hjärna som har väldigt få barriärer mot känslor, förnimmelser och intryck som kan överväldiga lika mycket som min nyfikenhet kan… jag har lärt mig, förutom att acceptera mig själv och kanske till och med tycka om mig själv som jag är, att det inte är hela världen när det blir fel, tvärtom kan det bli riktigt bra. Det finns en upplevelse, en erfarenhet att göra och en berättelse att ta del av och föra vidare – om man väljer att ta emot den.
Och för att avslutningsvis skriva det på näsan… Jag har beskrivit en trevlig busstur längs med skånska sydkusten, några av platserna linje 190 passerar och några tankar som uppkom av mina synintryck. Jag har beskrivit hur jag missförstod var jag var någonstans och följaktligen klev av vid helt fel ställe, men hittade en bra plats att äta min matsäck på, en vacker strandpromenad och, helt enkelt, en bra upplevelse överlag. Inte till trots av att jag inte fick besökt Ale stenar, utan som en positiv konsekvens av att jag hamnade helt fel och valde att omfamna det och gå på upptäcktsfärd.
Åk fel du med, och se vad som händer…
.